↳ Vad är psykoterapi?
↳ Hur går det till?
↳ Hur kan man uppleva att gå i psykoterapi?
↳ För vem är det bra?
↳ Läs mer
Vad är psykoterapi?
Varje enskild psykoterapeut använder sig i sitt arbete av en kombination av teorier, yrkeserfarenheter och personlig livshistoria.
Jag använder mig både av psykodynamisk teori och schematerapeutisk teori.
Psykodymanisk psykoterapi bygger på en teori och metod som utarbetats och förfinats under mer än ett århundrade av kliniskt verksamma psykoterapeuter och psykoanalytiker. Psykodynamisk psykoterapi är individuellt utformad utifrån den unika individ som söker behandling.
Schematerapi är en integrativ psykoterapiform med grunden i kognitiv beteendeterapi (KBT), med starka influenser från anknytningsteori, gestaltterapi och dynamisk terapi. Schematerapin arbetar med kognitiva och beteendemässiga tekniker samt interventioner inriktade på känslor och relationer. Till skillnad från traditionell KBT har schematerapi bland annat större fokus på barndomserfarenheter och terapialliansen (källa: www.cbti.se).
Terapin är ett möte mellan terapeut och patient där fokus ligger på att söka förståelse för patienten som unik individ snarare än att följa manualer. Psykoterapeuten strävar efter att nå en så tillitsfull och förtroendefull kontakt med patienten att de två tillsammans kan undersöka svåra, ofta dolda, känslor och tankar hos patienten. På så sätt kan patienten få hjälp att sätta in dem i ett sammanhang som ger dem en mening, gör dem begripliga och mindre farliga.
En viktig del av läkningen i en psykoterapi är att problematiska livsmönster individen bär med sig synliggörs i relationen till psykoterapeuten. Genom att psykoterapeuten hjälper patienten att bli medveten om detta, blir det möjligt för patienten att nå en känslomässigt grundad förståelse, vilket underlättar förändring. Genom att psykoterapeuten på ett empatiskt sätt lyssnar och inte avvisar eller värderar, kan patienten få en ny känslomässig erfarenhet av att kunna bli accepterad som den han eller hon är. En sådan erfarenhet kan i sig bidra till att patienten förändras (källa: Psykoterapicentrum).
Hur går det till?
En psykoterapi börjar vanligen med två eller tre inledande samtal, där du får berätta om varför du söker kontakt. Som terapeut lyssnar och frågar jag och försöker förstå vem du är och hur ditt behov av hjälp ser ut. Om du vill fortsätta efter dessa inledande samtal gör vi tillsammans en målformulering för din terapi. Vi träffas för en kortare eller längre tidsperiod. Det bestämmer vi tillsammans utifrån dina önskemål och dina behov. Vi träffas på samma plats och så långt det är möjligt på samma veckodag och tid.
Som psykoterapeut har jag tystnadsplikt.
Hur kan man uppleva att gå i psykoterapi?
Att gå i psykoterapi kan liknas vid att göra en inre resa i sig själv och upptäcka nya sidor hos sig själv, som kanske tidigare varit undanträngda eller okända. Det kan vara lättande och befriande att gå i psykoterapeutiska samtal men också svårt och smärtsamt. Terapeuten kan bli den trygghet man kanske saknat tidigare i livet och bli den person som regelbundet finns där och står ut med alla ens sidor. Så småningom kanske man accepterar dem hos sig själv. Det kan vara en kortare eller längre process, beroende på vem personen som går i terapi är.
För vem är det bra?
Psykoterapi är bra för personer som önskar förändra sitt sätt att hantera relationer eller sin bild av sig själva, samt för personer som lider av de flesta psykiatriska tillstånd. Det avgörande är att personen själv har en önskan om att förstå sig själv bättre och en önskan om förändring. Liksom i alla psykoterapiformer behöver personen vara villig att ta en aktiv del i det psykoterapeutiska arbetet. I psykoterapi innebär det att berätta om sig själv, sina känslor och sina relationer så öppet det går.
Nästan alla kan alltså ha nytta av en psykoterapi men hur lång terapin behöver vara beror på vem personen är och vilka svårigheter man önskar övervinna. För att kunna tillgodogöra sig en korttidsterapi behöver man ha ett visst mått av förmåga att knyta an i en ömsesidig relation samt kunna reflektera kring sig själv och sina känslor. Personer med mer omfattande svårigheter att relatera eller reflektera behöver oftast längre tid på sig.